Jag har själv boxats en del under mina dagar, visserligen aldrig särskilt högt upp eller seriöst men en amatörmatch har jag ändå gått. Det finns något speciellt och lockande med sporten som gjorde att jag ganska sent i åldern vågade mig till ett första träningspass i boxning. Jag var jättenervös när jag gick upp till simhallen där träningen var. Jag harklade fram att jag var där för att träna boxning och blev visad nerför en trappa in i en källare där slagskämparna var. Även om jag i början var väldigt nervös så släppte det snabbt.
Trots att det fanns många yngre än mig där så var alla trevlig och hjälpsamma för att försöka lära mig att slå rätt och röra på fötterna. Det tog tid och engagemang men efter några månader så började det gå bättre och bättre och jag tyckte det var ett rent nöje att gå till träningspassen. Efter ytterliggare en tid så föreslog tränaren att jag skulle gå en match för att ha något som mål att träna till. Visst, svarade jag självsäkert även om jag inombords skakade av nervositet. Visst hade jag sparrats en hel del tidigare men det var mot klubbkamrater och trots allt på skoj. Jag var tvungen att gå ner några kilo för att komma ner i rätt viktklass men det gick ganska fort och snart var jag redo att möta min motståndare. Även om jag den sista tiden inför matchen hade försökt att vara extra seriös med träningen så gick det ändå inget vidare. Jag förlorade på knockout i första ronden och därmed var min karriär över. Ja eller i alla fall delen med matcher, jag fortsatte att träna som motion men vågade mig aldrig upp i ringen igen.
